Sveriges och Europas självförsörjning av råvaror som metall och mineral är ett hett ämne. I en skakig geopolitisk omvärld står vi inför en massiv grön omställning. Fossil energi ska ersättas av förnybar, elektrifieringen ska accelerera och hållbar infrastruktur ska byggas.
För att lyckas med det behöver vi stora mängder metaller. Litium, kobolt, neodym och grafit – alla kritiska för batterier och elbilar – har aldrig tidigare brutits i Sverige för att möta en sådan efterfrågan som det kan bli frågan om nu. I stället importeras de från länder där miljölagar och arbetsvillkor är betydligt sämre än i Europa.
Men att starta nya gruvor i Sverige är en utmaning. Många oroar sig för markintrång, buller, damm och natur- och vattenpåverkan.
Nyligen undersökte Novus allmänhetens inställning till svensk gruvnäring. Enligt undersökningen anser 64 procent av svenskarna att gruvnäringen bör utvecklas för att säkra tillgången på viktiga metaller, 74 procent tycker att gruvnäringen är viktig för svensk ekonomi och 67 procent ser den som en källa till fler arbetstillfällen. Samtidigt menar 72 procent att det finns en motsättning mellan gruvnäringen och miljöfrågor.
I stället för att avfärda dessa farhågor måste vi lyssna och förstå varifrån oron kommer. Förtroende byggs inte genom att bara uppfylla minimikrav, utan genom att gå längre. Skepsis mot nya gruvor handlar inte bara om intressekonflikter eller oro för miljön utan också om konsumtion: vad är det egentligen vi behöver, och hur kan vi minska vårt beroende av jungfruliga råvaror?
De största utmaningarna är den ökande efterfrågan på råmaterial för energiomställningen, behovet av att utveckla nya teknologier och att säkerställa en välutbildad arbetskraft.
Samtidigt måste vi bli bättre på att värdesätta våra resurser. Hur mycket energi, kraft och resurser har gått åt för att bryta råmaterialet till din cykel, ditt verktyg eller din leksak? Vi bryr oss om att maten vi äter är närodlad, men när frågade du senast var dina metaller kommer ifrån, och hur de har brutits? För att möta dessa utmaningar måste branschen bli bättre på tvärdisciplinär forskning och att sprida kunskap om gruvnäringens avgörande roll i samhället.
Jag tror bland annat att vi måste bli bättre på att återvinna metaller, använda AI för att effektivisera gruvdriften, hitta nya brytningstekniker som minskar energiåtgången och utveckla fossilfria gruvfordon.
Det finns ett enormt behov av att locka framtida innovatörer och ingenjörer till branschen – men hur får vi våra unga att koppla ihop att det vi bryter ur marken faktiskt har med dem att göra, i deras vardag?
För tio år sedan genomförde jag ett projekt med högstadieelever i Kumla, Ljusnarsberg och Skinnskatteberg. Det handlade om att hitta lösningar på lokala miljöproblem, på olika sätt relaterade till gruvdrift. Eleverna hämtade material, designade sina experiment och jobbade med uppgiften under kemilektionen varje vecka. Experimenten var del av ett riktigt forskningsprojekt, och elevernas resultat var senare del i en doktorsavhandling och presenterades på internationella vetenskapliga konferenser.
Vid utvärdering av projektet kunde man se att många elever innan projektet upplevde kemi som svårt och abstrakt, utan koppling till verkligheten. Genom att arbeta med verkliga problem förändrades deras inställning och de blev mer engagerade. Eleverna blev också mer motiverade när de insåg att deras arbete var ”på riktigt” och att resultaten skulle kunna bidra till lösningar på miljöproblem.
Genom att följa hela forskningsprocessen – från fältprovtagning till laboratorieanalyser och rapportskrivning – fick eleverna praktisk erfarenhet av hur forskning fungerar.
Eftersom projekten rörde sig om miljöproblem i elevernas närmiljö blev frågorna mer relevanta och konkreta för dem. Flera elever uppgav att de blivit mer intresserade av naturvetenskap och att de kunde tänka sig en framtid inom forskning eller kemi.
Det här tror jag kan vara ett sätt att stärka intresset för naturvetenskap och teknik och främja ett vetenskapligt förhållningssätt för att inspirera en ny generation ingenjörer och forskare.
Vi har en chans att forma en mer hållbar framtid, men det kräver att vi börjar se våra georesurser för vad de är – livsnödvändiga byggstenar för en grönare värld. Och för att kunna göra det, måste vi börja med kunskap, engagemang och en vilja att investera i framtida generationer.
Det är dags att värdesätta det som ligger under våra fötter – och samtidigt inspirera nästa generation att bli en del av den tekniska och hållbara innovationen. En bra fråga att börja med är: Varifrån kommer egentligen mina metaller och hur skulle min vardag se ut utan metallerna?
